Jag sitter i en vägkorsning här i magasinet. Alla går förbi mig minst en gång om dagen, till skrivaren, konfen, till varandra. Jag har lärt mig allas olika fotsteg vid det här laget, kan blunda och veta vem som kommer. Genom steglängden, ljudet byxorna gör när tyget skapar friktion, klackar, tyngden. Vissa släpar fötterna på ett lite irriterande sätt, andra trippar. Tripp tripp. Så jag har koll på vart folk är, utan att de vet det. Själv har jag nästan alltid klackar och klampar på utan att skämmas. Klackar ger vältränade vader och rak hållning.Sådeså.
Ibland tittar jag upp och söker kontakt när jag hör att någon intressant är på ingång. Ibland tittar jag ner i tangentbordet.Man orkar inte säga hej hundra gånger om dagen.
//S
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar